11 dec. 2010

Lördagsgodis


Nysnö gör ingen glad

Upp ur sängen för en snabb påklädning, 16 km distanslöpning väntade. Naturligtvis hade det snöat under natten  och glädjen visste inga gränser för snö är det absolut bästa jag vet, nu var det inte så mycket jag kunde göra åt det så det var bara att plugga i lurarna i öronen och bege sig ut. Det planerade tempot på 5 min / km hölls och allt kändes ok förutom att jag tog ett snabbt beslut att det inte blir någon utecykling denna helg heller, så som vägarna såg ut är det bara frustrerande att sitta och vingla fram på crossen.
När jag sprang där i godan ro och efter 4,5 km gör en klassisk ”näsfräsning” hugger det till nåt så inåt i vänster sida, utan att överdriva kändes det som ett revben gick av och det var bara att gå ner på knä. Helvete vad ont det gjorde, jag kunde inte ens ta ett djupt andetag, efter en liten stund släpper det dock lite så att jag orkar resa mig och börjar sakta röra mig hemåt, funderar starkt på att ringa efter skjuts men efter att ha stapplat och småjoggat några kilometer avtar smärtan ytterligare lite och det är inte utan att man känner sig som en jäkla mes. Höjer tempot lite och beslutar efter ett tag att jag skall försöka att få ihop mina 16 km, det gick till slut även om föret var sådant att det hade varit önskvärt med dubbar även på löparskorna.




Bullbak
 Väl hemma kliver jag in i värsta lussebaket och inser att om jag inte skall se ut som Barbapappa innan jul är det säkrast att skarva med någon timma på järnhästen. Under tiden som jag byter om och musklerna börjar kallna känner jag att det börjar att göra ont igen dock inte riktigt lika illa som tidigare. Jag ilar ut i verkstaden, slår på vinterstudion på SVT Play och dammar av 1,30h @255w, rullar en stund för att avsluta med några 30 sek runt 600w.



Dagens på Järnhästen
Så här ett antal timmar senare sitter jag i soffan med tummen i mun och inser hur jäkla smart det är att inte lyssna på när kroppen säger ifrån. Det är inte direkt så att jag känner mig smidig som en elitgymnast just nu så det var nog inte bara en släng av hypokondri jag led av utan det är nog så att något litet har gått sönder. Förhoppningsvis är det inte värre än att jag kan träna på  om jag struntar i löppassen under några dagar. Nu är det dags att dra ut tummen ur munnen så att jag får plats med några lussebullar, kroppen måste ju ha något att sova på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar